Life is a Bitch and so am I.
Eller i alla fall ska jag bli en. Det finns inte nån anledning att vara snäll mot alla, som jag faktiskt är när livet hela tiden ger mig tjuvnyp. Jag går omkring med en inställning sedan barnsben att man ska behandla alla med respekt, och visa alla aktning. Man ska försöka vara vänlig mot alla eller i alla fall så gott man kan behandla alla lika gott. Jag har gjort det där i hela mitt liv, jag är en snäll människa som vill gott, så långt det är möjligt och så länge inte nån är ond emot mig eller min familj och mina vänner. Men tror inte att jag tjänat ett enda jälva jota på det. Nu är jag tom utslängd från Förnedringskassan pga min jävla snällhet. Hade jag varit mer bitchig hade jag kanske kunnat klara mig från att hamna där jag är nu, men jag kan inte.
Den enda rehabilitering jag erbjudits var en kurs som hette " Bättre Förberedd" som gick ut på att lära sig banta enligt GI/ Atkins. Det behövde jag verkligen. NOT!!! Vi skulle även få lära oss lite datakunskap och att skapa CV:s. Jag kunde mer om tex Power Point än läraren. Det säger massor eftersom jag verkligen suger fett på just Power Point... Vi fick även lära oss en del om Mindfulness. Och att (härmar Gunde Svan här med dialekten) Ingenting är Omöjligt. Vi fick se på föreläsningar på dvd med en kille som vi kan kalla XX som var en positivt tänkande sak. Skitjobbigt i mina ögon, men gjorde jag revolt mot detta dravel?
Nej, jag gick dit varenda jävla dag även när jag hade problem med tån jag frätt bort skinnet på. Jag gjorde alla de där jävla korkade uppgifterna man skulle göra och jag var trevlig glad och positiv. Jag är positiv!!!!
Och varför lära sig banta för att få ett jobb? Enligt lärarna (eller vad man ska kalla dem) så var det pga att man mår så mycket bättre av GI/ Atkins att man på nåt sätt utstrålar hälsa och därför lättare får ett jobb. Visst det är inte bra att vara överviktig men även om jag vore det, så skulle jag aldrig i livet banta för att få ett jobb. Om jag då inte sökte ett jobb som tex dietist eller liknande... Och det har jag ändå inte några planer på att göra. För vad säger att en överviktig person är sämre på ett jobb än en sönderbantad person, som kanske får ätstörningar pga den där jävla bantningskursen? (Ja, jag fick matnojjor, ännu mer än jag hade innan)
Och varför skickar man sjuka, utbrända, deprimerade, och människor med alla möjliga olika diagnoser på en sån kurs via Förnedringskassan/ AF??? Varför???
Det är nåt jag fortfarande funderar på. Speciellt en person jag tänker på, en lite äldre kvinna från Turkiet (kanske kurdisk, jag är osäker) som inte kunde speciellt bra svenska. Hon hade jättesvårt att hänga med på lektionerna, hon förstod knappt vad som sades. Hon hade konstant värk bland annat. Hon hade jättesvårt att förstå vad det stod på lapparna och blanketterna som Förnedringskassan skickade henne. Jag försökte hjälpa henne så gott jag kunde, men hon förstod mig inte. Hon hade det jättesvårt. Jag tycker jättesynd om henne, för hon har säkert samma helvete som jag just nu, men hon kan inte prata alls för sig utan en tredje part. Dvs tolk. Det är gräsligt att se hur vi behandlar invandrare i detta landet, stackars människor. Fast å andra sidan vi behandlar även de som är infödda ( eller hur man säger) på samma jävla dåliga sätt.
Hade jag inte haft min underbara släkt, och min underbara familj och vänner så hade jag garanterat inte suttit här i dag. Min adhd hade brutit ner mig till stoft och jag hade gjort nåt kriminellt säkert. Men jag har ändå haft tur, min familj har ställt upp på mig trots allt, och mina vänner stöttar och finns där för mig. Och i dag fick jag ytterligare en anledning att älska min mormor. Hon den arma gamla underbara människan, hon hjälper mig med pengar till min del av räkningarna så länge.
Fan vad jag hatar att be folk om hjälp, och fan vad jag hatar att vara nästan 40 och utanför. Jag vill jobba, jag vill göra nåt vettigt. Men det är inte en enda arbetsgivare som skulle anställa mig pga min adhd. Och min långa frånvaro från arbetslivet.
Så från och med nu, ska jag börja ett nytt liv, jag ska bli en ärkebitch. En riktig jävla apa. Ni som är härinne kommer inte att märka av det men myndigheter och andra skitställen kommer att få reda på att de lever. Jag ska slå på dem som de slår och sparkar på mig. Nu är det slut på att vända andra kinden till. Tyvärr Jesus, man kan inte stå ut med hur mycket spott och spe som helst. Jag kanske inte kommer till himlen (ler ironiskt) men jag ska inte heller leva som om jag vore i helvetet redan. Over and out/ Yenn- uppgraderad till Bitch 4.0 den hårdare varianten.
Världens mysigaste katt ligger löst till... :D
Jag älskar henne kan man säga, och det är ömsesidigt dessutom. Men hon älskar mig mer på tidiga morgnar än vad jag står ut med. Hon kommer och kelar (matskålen fyller jag alltid innan jag lägger mig, likaså vatten och hårdisar) så det beror enbart på att hon vill gosa. Underbart om hon hade nån tidsuppfattning, men klockan 03.45 är det inte ok. Även om hon är världens goaste katt, alla kategorier. Just nu är jag inte speciellt rationell, så ta det på sätt sätt, men just nu är hon väldigt nära att bli utsatt för "misshandel" (obs ordvitsen) dvs i hennes ögon misshandel. Inga Färska Västkusträkor, Inget gos exakt när Hennes Majestät Posh piper till. Att bada henne i samband med avlusning, och framför allt att jag lämnar hennes synfält mer än två minuter utan "tillåtelse".
Hon ligger hos mig varenda natt när jag går och lägger mig, det är naturligtvis helt underbart att ha en liten katt som är så tillgiven, men det är ändå på hennes villkor. I går kväll kom jag i säng ganska sent och låg vaken en stund och fnulade. Då kan det vara skönt att få vara i fred. Men då kommer lilla Posh (Universums mitt enligt sig själv tror jag i alla fall) och buffar på mig för att jag ska lägga mig på rätt sätt.
Det innebär på magen, med kuddarna under halsryggen och huvudet på sidan, vänster arm böjd så att hon kan lägga sitt huvud i armvecket. Så att hon samtidigt får stöd av vänster underarm. Sedan ska jag med högerarmen under kudden som jag kramat i hop, klia henne på magen tills hon somnar. Det är oftast mysigt som fan och ger mig ofta tröst ensamma och ledsna nätter. Men i bland vill man vara i fred i sin säng... Visserligen behöver det inte vara ensamma och ledsna nätter jag uppskattar hennes kärlek, men i bland måste även jag få sova mer än tre, fyra timmar.
Jag håller ju dessutom på att ställa in min Concerta och den sover man inte bra av direkt. Får ta dubbla mängden Imovane, och det är inte bra alls. Jaja, jag hoppas att jag får sova i dag på dagen en stund med kissen på magen i alla fall. För trots att jag planerar så gruvliga hämnder som ovan, så älskar jag henne mer än lovligt mycket. Hon är ju trots allt Posh, the Queen of the Apartment and the Neighbourhood...
Jaha, så satt man här med träningsvärken Allan i magen.
Tränade Yoga i går närmare bestämt Hatha-yoga. Det var kul och svårt men det ska det antagligen vara. Lilla katten Posh ville också träna Yoga så hon lade sig bredvid mig och höll på att jama och kvirra, samt sträcka sig fram och tillbaka. När jag stod med huvudet ner på backen och häcken upp emot skyn, så ställde hon sig upp och sträckte ut tassarna med klorna ut. Jag var ju bara tvungen att skratta åt henne, hon är så knäpp. Klart att jag fattar att hon inte gör Yoga men det såg verkligen ut som om hon ville vara med på ett hörn. Visserligen vill hon alltid vara där jag är men detta var faktiskt riktigt kul. Lilla knäppkatt.
Ge mig en AK-5 någon!!!
Jag ringde upp dem bara pga att min väninna fått reda på att det var så av en slump när hennes sjukersättning brann inne, och hon i sin tur kontaktade dem om varför.
Då fick hon reda på detta nya regelverk.
Jag som då fortfarande inte visste om det tyckte det verkade skumt att jag inte hört nåt från Förnedringskassan, så jag ringer upp dem. Och får prata med en kvinna som inte var speciellt vänligt inställd eller informativ, dessutom hade hon svårt att göra sig förstådd på svenska. Inget fel med det men jag förstod inte vad hon sa. Så vad ska jag göra för att få hjälp frågade jag. Det enda jag kunde klura ut av vårt samtal var att hon skulle skicka papper om sjukersättning till mig och att jag skulle kontakta en läkare för att få ett läkarutlåtande. Det är bra två problem. Jag har INGEN läkare eftersom jag har slutat äta min medicin för att det är krångligt att åka till Uppsala för att få medicin. Det är dyrt och det är jobbigt att åka såpass långt för en sketen medicin. Dessutom ville jag kolla skillnaden med och utan medicin. Så dels står jag utan läkare sedan Oktober November någon gång och dessutom har jag inte en chans att få tag på en specialist inom min sjukdom på mindre än en månad.
Men naturligtvis tycker de att jag borde tagit reda på all denna info själv? Men det går ju fan inte i hop! Hur ska jag kunna veta saker som inte nån talar om för mig? Hur ska jag veta att FK rätt som det är slutar höra av sig till sina klienter? Hur i hela helvete tänker de?
Nu kom det där pappret i alla fall och det är en massa saker som ska fyllas i. Och jag har inte en aning om vad när och hur och varför jag ska kunna fylla i detta papper rätt. Hur ska jag kunna göra en objektiv bedömning av mig själv och min sjukdomsbild och hur mycket jag inte klarar eller klarar. Jag fattar fan inte ett skit. Så fick jag ringa upp dem igen, och då fick jag prata med en tjej som inte visste nåt heller. Hon visste inte heller vem min hndläggare var, det vet inte jag heller. Så jag bad henne om ursäkt men jag är förbannad. Och så sa hon att hon skulle be någon ringa upp mig i nästa vecka. Det var ju jävligt vänligt, jag är så förbannad att jag kan smälla av. Jag hatar dem så hett att det ryker ur öronen på mig.
Bussresa med pinsamma inslag... (Kopierat från min andra blogg.)
Jag sitter på bussen till Älvsjö dit jag ska åka, och rätt som det är kliver HAN (den snyggaste mannen i världen enligt mig) på bussen. Om det inte var han personligen så var det hans enäggstvilling om han har någon vill säga. Dessutom exakt samma klädstil. Själv ville jag bara sjunka genom jorden för som vanligt när jag springer på honom ser jag ut som jag just blivit utsläppt från hispan... I alla fall så sätter han sig så att han är vänd mot mig ansikte mot ansikte, kanske en 4 meter i från mig. Om det var han så kände han igen mig, det vet jag för han stirrade på mig. Jag ringer genast upp Jea och beklagar mig viskande i mitt headset. Hon garvar läppen av sig i andra änden, snälla kompisar man har eller hur???
Men om det nu inte var han ( den snyggaste mannen i världen) hur kan han då känna igen mig? Och vad fabian gör han i Herrängen? Det finns inte nåt speciellt där, inte vad jag vet i alla fall. Han bor inte i Stockholm vad jag vet. Det blev nästan en nära döden upplevelse det där ju. Lärdomen av detta hemska möte på bussen mellan Fruängen och Älvsjö lyder, sminka dig alltid när du går i väg Jenny, se till att inte klä dig som ett pucko, dvs köp nya kläder för fan, och se till att använda en annan täckjacka än den vita som lyser lång väg. Byt liv med dig själv eller nåt. Men frågan återstår, varför åker han omkring på den busslinjen?
Hur tar jag reda på om det var han? Jea tyckte att jag skulle bjuda honom på kaffe... Jag ville hellre ha en AK5 riktad mot huvudet med valet att bli skjuten eller pussa en tarantella. Så dramatisk är jag. Jag behöver antagligen inte upplysa er om att jag inte bjöd honom på kaffe? Jag smet av snyggt och tyst när min hållplats kom och han åkte vidare. Men jag hoppas till högre makter, Gud, Gudrun och alla heliga makter att det var nån annan som bara var lik honom. Och att han i sin tur tittade på mig för att jag såg ut som om jag sett ett spöke. Snälla gode Gud och alla andra goda makter låt det vara så.... För jag vill inte att han ska tro att jag förföljer honom, det räcker med att jag springer på honom när jag ska fixa biljetter till hans show... Men det är en annan story.
Sitter och läser en blogg om att man inte ska vara avundsjuk.
För att det är en destruktiv känsla. Men det är ju precis tvärtom, om jag blir avundsjuk för någonting så ser jag till att skaffa drivet så jag kan få det jag suktar efter. Eller så låter jag mina tankar gå ett varv till och verkligen fundera på saken, och kommer kanske till insikt om att just den personen som har det jag vill ha men ännu inte fått, är värd just det och då nöjer jag mig med det. Avundsjuka är inte fel, men missunnsamhet är fel. Jag tror att man måste skilja på de orden, för avundsjuka kan ge drivkraft åt människan medans missunnsamhet blockerar all energi totalt.
Oj vad jag har varit dålig på att underhålla denna bloggen.
Fast det ironiska är att tid är det enda jag har med tanke på att jag just nu är sjukpensionär. Läste tillbaks lite och såg att någon person tyckte att jag verkade bitter för att jag inte ville umgås med småbarn... Låt mig förklara en gång för alla, här då. Jag ogillar inte barn, jag har inte nånting emot dem alls. Men om det är deras mamma eller pappa jag vill träffa för att göra saker med ( tex Gröna Lund, Liseberg och dyl) så vill jag inte ha dem i släptåg. För det slår aldrig fel, man kan inte prata en hel mening med den andre och ungarna kan ju självklart inte hjälpa att de är ungar och ungar är såna. Men kanske just därför bör man lämna dem hemma när man ska träffa kompisar, jag har ändå åkt 50 mil för att träffa vederbörande.
Det är inte att vara bitter, det är att ha åkt 50 mil i onödan typ och det är inte heller billigt att åka så långt, betala inträde för att göra det vi gjorde och få det förstört av en gnällspik till unge. Och nej, jag hatar inte barn det ska understrykas men jag vill inte umgås med dem jämnt. Jag har en egen dotter och inte ens henne släpar jag med på allt och inget. Nu fyller hon visserligen 18 i år så hon vet hur man ska uppföra sig, det är inte alltid en 5-åring vet det. Så enkelt var det med min bitterhet. :D
Nu har jag dragit i gång mitt
Vaknat för ungefär tio minuter sedan.
Det är bara att ta dem och spola ner dem i toan eller dränka dem i sprit och kasta dem i soporna...
Men sättet jag upptäckte min egen på var rena rama mardrömmen (enligt mig) stod i duschen och håller på att smörja in mig med duschcreme, när jag ser en "leverfläck" som jag inte sett innan. Eller möjligtvis ludd från en tröja. Så jag försökte borsta bort det (luddet alltså) när jag inser att det inte är vare sig leverfläck eller luddtuss...
För leverfläckar som är såpass stora och dessutom går att vicka på bör man ha haft ett tag, de kommer inte över en natt... Och luddtussar är inte hårda. Det var alltså en fästing... Yippie!!! NOT!
Jag sköljde av mig duschcremen fort som satan sprang ut till sambon och tjöt, ro hit med fästingpennan, jag har en fästing... ( Kom i håg att jag är fobiskt rädd)
Sög tag i pennan med skakande händer, kväljningar och kallsvett... Lyckas till slut pricka ind et lilla aset och får ut det helt och hållet. Inga delar kvar. Jag ramlar i hop i en hög och shakar loss en stund och gör allt för att inte kräkas... (Det har jag också fobi för)
Med fästingen väl borttagen och nedspolad i toan. ( Vart gör man av dem förresten?) Så ringde jag vårdcentralen. Eftersom det bara är den andra fästingen som jag haft i mitt liv ( i alla fall som jag vet om ) De sa att det antagligen inte var nån fara eftersom jag hittat den tidigt osv... Men det lugnade inte mig alls. Så jag fick en tid hos ssk i går på morgonen kl 08,00. Märket runtomkring hade då lugnat ner sig rejält och det enda som återstod var ett ilsket rött bettmärke som hon sa var fint. (Nåja, jag finner blommor fina, men alla har olika smak, hehe) Jag tror att hon menade att det var rent från fästingdelar. Så alsolsprit och tvätta ordentligt var dag.
Hålla koll på att det ite blir nån stor fläck nånstans på kroppen. Och att jag inte får plötslig feber, förkylningssymtom, illamående, eller värk osv osv. Jag som är värsta hypokondrikern redan innan, hur ska detta sluta. Just nu eftersom jag är nyvaken är jag lite snuvig, det är jag jämnt visserligen när jag vaknar, men nu tror jag ju att det är pga fästingen. MIn kompis fick en Borrelia-variant som var riktigt gräslig, hon äter ff Penicillin och det är inte hundra ännu, det är 4:e veckan med Penicillin nu. Det har jag faktiskt inte lust med...
Kan nån förklara för mig för jag fattar inte...
Följande, om man har en partner gift eller sambo spelar ingen roll. Men måste man alltid umgås med den på alla lediga stunder man har, likadant med dem som har småbarn och alltid släpar med sig dem på allt som händer. Jag fattar inte riktigt poängen i det, för om jag vill träffa en kompis och hitta på nåt så vill jag träffa henne och inte hennes sambo eller hennes barn. Men för det första ska barnen alltid vara med, ( ok om man ska hem till nån på middag de bor där... )
Men när man ska träffas på stan och ta en kaffe eller kolla på kläder eller så. Om barnen har en far eller plastfarsa eller dyl så ska de ändå lik förbannat följa med in i klädaffärer och på allt. Det är så tröttande. Ok, om man inte har nån partner det köper jag. Men i övrigt??? Nej, då släpar man med sig partnern också! Som om han vore intresserad av att kolla på kläder tillsammans med sin tjej och hennes kompisar samt alla hundra ungar i släptåg? Eh, ursäkta mig, jag tror inte killen är så road av det egentligen... Men varför ska man då släpa med sig killen och barnen överallt?
Jag fattar inte. Lika lite som att jag inte fattar vad det är som är så underligt att man åker i från varann en helg. Och träffar nån kompis som bor en bit bort. Jag har en tjejkompis som bor ca 10 mil härifrån. Det är en bit att åka när man som jag inte har körkort och bil, så jag brukar stanna ett par dagar. Det verkar väldigt suspekt i andras ögon... För jag får alltid frågan : Vad säger din sambo om att du åker bort sådär... Och svaret blir alltid detsamma. Vi är inte siamesiska tvillingar. Vi kan åka bort var för sig. Och vi kan gå ut med egna kompisar utan varann. För om vi var tvungna att alltid sitta i knät på varann för att vi är tillsammans så hade jag varit singel för evigt.
Och så det här med barnen, som ska asas med överallt (undantaget dem som är ensamstående) men i övriga familjer... Om jag vill träffa X på säg tex Gröna Lund för att kanske kolla på nåt band eller så, så säger X , Ja jättegärna, jag tar med mig barnen så kan de åka karusellerna... Men vad fan tänker jag, jag vill ju snacka med dig inte leka med dina barn. Det kan man inte säga till folk för då blir man osams, och då blir det inte nåt Gröna Lund i alla fall. Så man får bita i hop och lalla med. Och så händer det som alltid händer när man har små barn med sig på nöjesfält. Nån kissar ner sig, eller kräks av för mycket läsk och för mycket karuseller. Så får man packa i hop sig och åka hem och missa bandet eller det man ville se för att barnen var med... Denna gången också.
Lyssnar på Nyhetsmorgon på 4:an. Om hur lärarna flyr skolan.
Det var en såndär dag är någa utav eleverna skulle ha med sig sina föräldrar till skolan, och jag följer med dottern naturligtvis. Under förmiddagen skulle de ha matte och svenska. En utav eleverna springer runt runt runt och tjafsar och bråkar med alla de andra eleverna och läraren. Eleven i fråga snor papprena som de ska jobba med från sina klasskompisar, ställer sig och pratar högt i sin mobiltelefon och stör hur mycket som helst. Läraren säger till en gång med jordens mesigaste röst. - Nu får du lov att sätta dig ner du stör lektionen. Då skriker tjejen i fråga ännu mer när hon far runt som en i princip påtänd dervisch.
Jag mådde illa av huvudvärk efter en halvtimme och tänkte stackars ungar som har det så var dag på sin arbetsplats, och varför höjde inte läraren rösten mot vilden...
Jag tog upp detta specifika tillfälle med en annan mamma i klassen. Den mamman sa att hennes dotter kom hem varje dag och mådde illa och hade ont i huvudet. Min med. Det ledde till att vi bytte till en friskola, där eleverna hade mer press på sig att sköta sig. Det var det bästa vi har gjort. Små klasser, bra lärare, och en skola som verkligen såg eleverna. Ingen stöttes ut och var det problem tog lärarna tag i det direkt. Superbra helt enkelt. De ringde hem så fort minsta lilla bus framkom och de hade en dialog med oss föräldrar hela tiden. Dit gick jag med glädje på alla föräldramöten och tillställningar de hade. Så mitt råd är till den vanliga kommunala skolan, studera friskolorna på er ort och kolla hur de löst problemen, så ska ni se att det kommer att funka bättre för er också.
Men till sist men inte minst, det är föräldrarna som ska uppfostra sina barn inte skolan. Och det är vi föräldrar ofta himla dåliga på eftersom vi leker strutsar hela tiden. Dvs stoppar huvudet i sanden och säger; Nej min lilla X, H*N skulle aldrig göra nåt för att ställa till det... Tycker det är dags för de föräldrarna att dra upp huvudet ur sanden och titta på verkligheten och framför allt sluta dalta/curla med sina barn. Ge dem konsekvenser för sitt dåliga beteende mot andra. Dvs om lilla X jävlas varenda dag på lektionerna, dra in ett privilegium lilla X har och förklara varför. Så länge lilla X inte sköter sig är privileigiet borta men när lilla X skött sig i en månad kommer det tillbaks. Det är orsak och verkan.Detta ska naturligtvis även informeras till lärarna så att lärarna kan rapportera till föräldrarna. Och vice versa. Inte förrän då kommer man tillrätta med problemet när lärare och föräldrar pratar med varann. Men det är föräldrarnas sak att uppfostra barn som går att ha i möblerade rum. Det är inte samhällets uppgift och det kan det aldrig heller bli. Föräldrarna skaffade barn och därmed är det de som som bör ge dem sunda och schyssta värderingar.
Jag har en crush på en massa konstiga saker.
Här skulle jag vilja vara just nu! Thira, Santorini.
Kommer alltid att älska den ön. På nåt underligt sätt känns det som om jag kom hem, första gången jag kom dit. Underbart!
Välkomna till SjörövarJennys Blogg!
Här kommer jag att blogga om allt som flyger genom skallen på mig. Linken hit kommer att finnas på min myspace. Så detta var bara ett litet välkomstinlägg. Välkomna hit!
