Följande, om man har en partner gift eller sambo spelar ingen roll. Men måste man alltid umgås med den på alla lediga stunder man har, likadant med dem som har småbarn och alltid släpar med sig dem på allt som händer. Jag fattar inte riktigt poängen i det, för om jag vill träffa en kompis och hitta på nåt så vill jag träffa henne och inte hennes sambo eller hennes barn. Men för det första ska barnen alltid vara med, ( ok om man ska hem till nån på middag de bor där... )

Men när man ska träffas på stan och ta en kaffe eller kolla på kläder eller så. Om barnen har en far eller plastfarsa eller dyl så ska de ändå lik förbannat följa med in i klädaffärer och på allt. Det är så tröttande. Ok, om man inte har nån partner det köper jag. Men i övrigt??? Nej, då släpar man med sig partnern också! Som om han vore intresserad av att kolla på kläder tillsammans med sin tjej och hennes kompisar samt alla hundra ungar i släptåg? Eh, ursäkta mig, jag tror inte killen är så road av det egentligen... Men varför ska man då släpa med sig killen och barnen överallt?

Jag fattar inte. Lika lite som att jag inte fattar vad det är som är så underligt att man åker i från varann en helg. Och träffar nån kompis som bor en bit bort. Jag har en tjejkompis som bor ca 10 mil härifrån. Det är en bit att åka när man som jag inte har körkort och bil, så jag brukar stanna ett par dagar. Det verkar väldigt suspekt i andras ögon... För jag får alltid frågan : Vad säger din sambo om att du åker bort sådär... Och svaret blir alltid detsamma. Vi är inte siamesiska tvillingar. Vi kan åka bort var för sig. Och vi kan gå ut med egna kompisar utan varann. För om vi var tvungna att alltid sitta i knät på varann för att vi är tillsammans så hade jag varit singel för evigt.

Och så det här med barnen, som ska asas med överallt (undantaget dem som är ensamstående) men i övriga familjer... Om jag vill träffa X på säg tex Gröna Lund för att kanske kolla på nåt band eller så, så säger X , Ja jättegärna, jag tar med mig barnen så kan de åka karusellerna... Men vad fan tänker jag, jag vill ju snacka med dig inte leka med dina barn. Det kan man inte säga till folk för då blir man osams, och då blir det inte nåt Gröna Lund i alla fall. Så man får bita i hop och lalla med. Och så händer det som alltid händer när man har små barn med sig på nöjesfält. Nån kissar ner sig, eller kräks av för mycket läsk och för mycket karuseller. Så får man packa i hop sig och åka hem och missa bandet eller det man ville se för att barnen var med... Denna gången också.